jokerbitch

Väntar väntar väntar. imorgon borde jag få veta om jag kommer kunna åka till sydafrika och vithajar med såhär kort varsel!! ååååhhh, otåålig!!

- Snart vet jag om jag kommer få en plats till volontärarbete med att studera och bevara vithajar i Sydafrika i 2 månader, redan fr.o.m nästa månad!!!!! Håll tummarna för mig!!!!! Annars måste jag vänta fram mot vårkanten....noooo....VILL NU JUH!!!

En psykologisk berättelse om velighet, rotlöshet

och känslan av att aldrig passa in.

”Nog vet man vad man är, men inte vad man kan bli”

-WILLIAM SHAKESPEARE

SVEKET

Sveket syntes inte. Den fanns bara där som en förgörande kraft, som krossade och pressade tills jag inte kunde andas. Den gick in som flytande bläck i ådrorna och förvandlade allting svart. Och när jag slet i mitt hår så att tuvorna lossnade och lindade in sig i fingrarna som sjögräs, fanns det ingen känsla som var mer påtaglig än den när jag ligger på botten i ett hav och skriker utan att synas eller höras.

Som en kropp full av cancer producerar defekta celler, började mitt mentala jag att ersätta de delar av mig som dött. Spända tumörer av aggressioner och fullkomlig ilska härskade på ytan. Och jag lärde mig hur enkelt det var att fräsa åt andra så att de flydde långt, utan att någonsin återvända.

Jag stod på sätena i tunnelbanan och viftade med akrylpenslar som om de varit mina dirigentpinnar medan gul färg, likt galla, rann över andras ansikten. En gång råkade jag förstöra någons minkpäls med den gula akrylgallan. Då fick jag en redig örfil av den äldre kvinnan, vilket fick mig att gapskratta. Jag gjorde en piruett iklädd min svarta ballerinadräkt och kastade bak huvudet för att hela mitt vansinnesskratt skulle få plats i vagnen och sedan drog jag med penseln över hennes mun och sa att det passade bättre om hon log. Hon bara gapade och jag bara skrattade.

Han hade hittat mig igen, besten med det diaboliska leendet och de vassa klorna. Han hade spetsat mig och trasat sönder min kropp. Mitt hjärta trängde fram genom en reva och jag såg hur den ruttnade. Det luktade dött, men jag fortsatte att springa. Han hade inte riktigt fått tag i mig ännu. Jag kunde höra hans hetsiga grymtningar och de ihärdigt stapplande stegen. Varje gång jag vände mig om såg jag honom inte, men jag kände hur han hängde efter och flåsade mig i nacken.

Ändå stod hela världen och alla jag kände, runt omkring mig med breda leenden och dansade utan att förstå varför jag grät.

Och min mobil började pipa med alla mina påminnelser om,

”Liv, andas Liv”.

En psykologisk berättelse om velighet, rotlöshet

och känslan av att aldrig passa in.

Åh nej, nu är jag såhär jobbigt velig igen. Det känns som att jag vaknar upp som en ny människa varje dag, med en splitterny idé och ambition om vem jag ska bli och vad jag ska göra. Och sedan när jag går och lägger mig på kvällen, så ekar bara tanken "hur tänkte jag nu?" i skallen. Usch, vad slitande på hjärncellerna. Dagens stora tankenöt, ska jag dra till Sydafrika på journalistpraktik eller inte? Hajsafarin lockar, kommer jag våga? Kommer jag se hajar? Kommer jag bli uppäten av hajar?